Under min höst i NAD har jag ofta hört hur olika deltagare fortsatt engagera sig föreningarna efter sina aktiviteter. Själv har jag träffat många personer under tiden de varit aktiva i NAD men jag har också undrat hur deltagarna resonerar kring sina aktiviteter och engagemang i efterhand. Jag har velat få inblick i hur vardagen kan se ut när man är i etableringen och vilken roll aktivitet och föreningsliv kan utgöra när man är nyinflyttad. Så jag tog kontakt med Layla Osman som deltog i en NAD-aktivitet i Kristianstad i våras och som gärna delade med sig av sin syn på saken.
Layla och hennes man Khaleel Ahmed hämtar mig på tågstationen i Kristianstad. Istället för att träffa mig på caféet som jag föreslagit har Layla bjudit hem mig till deras hus, där hon och hennes man bor ihop med sina tre söner.
Familjen har bara bott i Kristianstad ett år. Att det blev just här var en ren tillfällighet – de hittade huset och var trötta på Boden där de bott länge i väntan på uppehållstillstånd. ”Vi behövde lite sol”, skrattar Layla. I Boden drev de en restaurang tillsammans med en vän, i väntan på besked från Migrationsverket. ”Det var den bästa maten i stan och vi respekterade alla människor, alla var välkomna”. Politiker och handläggare från Migrationsverket kom och åt där ibland. ”Alla visste att vi gjorde ett bra jobb och att allt gick rätt till, betalade skatt och sånt, men de kunde ändå inte hjälpa oss. De sa bara att det är rutiner och regler, det går inte”. I domstol fick de till slut sitt uppehållstillstånd, ”De öppnade vårt ärende en sista gång, visste att vi jobbade och sa: okej, det är bra.”
Både Layla och Khaleel har haft etableringsplan i ungefär ett och ett halvt år och Layla kom i kontakt med Friskis via en NAD-aktivitet i våras. ”Jag hade berättat för min handläggare att jag tycker om att idrotta och hade tränat gympa i två år i Boden så hon kom ihåg det och ringde mig”.
Layla talar väldigt varmt om Lovisa som ledde gruppen på Friskis och Svettis. ”Lovisa är mycket snäll, hon pratar och skrattar och hjälper oss. Och vi fick prova på nya saker varje gång, yoga, styrka, gympa, det var spännande!” Lovisa hjälpte Layla att ordna ett bastukort när aktiviteten var slut, eftersom hon promenerar dit och bastar varje vecka. ”Och en dag ringde min handläggare mig och frågade om jag ville göra praktik på Friskis. Då hade Lovisa ringt dem och sagt att de gärna ville jobba med mig. Hon ringde mig också och jag sa: Absolut, varför inte?!” berättar Layla och skrattar.
Layla och Lovisa hade möte med chefen och började därefter planera för en månads praktik där de tillsammans skulle arrangera aktiviteter för kvinnor som var nya i Sverige och Kristianstad. ”Det finns många som kommer nya, som inte kan prata svenska och inte förstår. Jag kan ju både arabiska och turkiska och kurdiska och det visste Lovisa.” Så de träffades med gruppen, visade runt, pratade svenska och tränade och Layla tolkade och förklarade när det var svårt att hänga med. ”Alla var jätteglada och hade mycket roligt. Och alla frågade massor och antecknade, det blev jättebra!” berättar Layla.
Vi pratar mycket om hur det är i etableringen. Eftersom både Khaleel och Layla hade möjlighet att arbeta lite under asyltiden kunde de en del svenska när de började SFI. De säger vid flera tillfällen att systemet är generöst i Sverige och att det är väldigt bra att man får så mycket hjälp som nyanländ, ”arbetsförmedlingen är jättebra!” säger Layla. Samtidigt är etableringssystemet bundet till rutiner där alla ska gå igenom samma process, och det kan vara en utmaning ibland. ”Det är mycket tid varje dag och ofta bra saker” säger Layla, ”men ibland är det samma sak, samma sak”.
Ibland blir det helt enkelt mycket upprepningar för Layla och Khaleel som redan pratar en del svenska och behöver mer utmaning. ”Det är som att en bil kostar 20 000 kr men du köper den för 100 000 kr. Man hade kunnat lära sig vissa saker på kortare tid om man bara planerat det annorlunda.”, säger Khaleel. Och det är ju inte bara negativa saker, absolut inte, men varje sak kostar någonting, ofta mycket tid, och vi har inte så mycket tid”.
Allra bäst tycker de om aktiviteterna som är utanför språkskolan, som praktiken på Friskis och den som Layla haft på en förskola. ”På gymmet och på dagis finns det svenska människor och man får prata mer. På dagis är det inte deras jobb att lära människor att prata svenska, det är automatik! Och det blir mycket bättre för man lär sig bättre och mer där”.
Hemma i Kurdistan var Layla lärare och Khaleel guldsmed med eget företag. Guldsmeder har en hård arbetsmarknad i Sverige så Khaleel har istället arbetat i restaurang sedan de kom hit. Familjen har idag varit med och startat restauranger i Boden, Ronneby och Eslöv. En av sönerna jobbar som kock på restaurangen i Eslöv, som nu ägs av någon annan. Layla säger att hon helst vill jobba på förskola men även kan tänka sig grundskola. Framförallt vill hon komma igång och jobba så snart som möjligt. Men då behöver hon svenskan. Hon har sagt till sin handledare att hon vill öva så mycket som möjligt och väntar just nu på en praktik som receptionist där hon skulle få möjlighet att prata väldigt mycket svenska. Och Lovisa har alldeles nyligen hört av sig om ett annat engagemang hos Friskis där man välkomnar personer som är nyanlända, tränar på svenska och går och tränar ihop. Det är dock på fritiden och därför måste Layla fundera lite över om tiden räcker till. ”Lovisa har sagt att jag kan höra av mig så fort jag har tid om jag vill vara med”.
Utöver samtal om etableringen diskuterar vi allt möjligt. På fritiden går familjen promenader, lyssnar på musik eller tittar på teve. Och så bastar Layla en gång i veckan på Friskis. Det tar en stund att gå men det är bara bra, säger hon. När hon är ledig passar hon också på att studera ännu mer svenska.
Vi pratar om träning och att det är ”bra för hjärnan” som Laylas son uttrycker det. Vi är lite som bilar, säger han, som fungerar sämre om vi står stilla för länge. Men vi pratar också om hur det är att växa upp i krig och hur det i Sverige inte varit krig på flera hundra år. Layla berättar att det varit krig runt henne sedan hon var tio år gammal. Jag frågar henne om hon saknar Boden och hon svarar bestämt nej. Hon trivs i Kristianstad, sönerna uppskattar att det är nära till Malmö och Köpenhamn och hon tycker att det är fint i Skåne. ”Jag är glad att jag flyttade ner hit, mycket glad.”.
Efter att ha blivit bortskämd med hämtning vid tågstationen och hembakat fika erbjuds jag dessutom att stanna på middag och grämer mig över att jag gjort planer hemma i Malmö som gör att jag inte kan stanna. Innan vi skiljs åt uppmanar Layla mig att ringa nästa gång jag är i Kristianstad så att hon kan laga middag då och Khaleel och en av sönerna insisterar på att skjutsa mig till stationen.